Finndjävlar


Skickad till NSD igår, ännu utan reaktion:

Finndjävlar

– Det är inte jag eller landstingsstyrelsen som är det största hotet mot Kalix sjukhus.

Det är landstingsrådet Kent Ögrens (S) kommentar efter NSD: s reportage kring flykten av nyckelpersonal från Kalix sjukhus.

För första gången medger landstingsrådet offentligt om än motvilligt hur sjukhusets existens hotas; men det är inte hans och övriga politikers fel; det är finnarnas som har mage att låta tre fullt fungerande sjukhus finnas i östra norrbottens närområde. Ett universitetssjukhus t.o.m. i Uleåborg, bara 13 mil från Haparanda. Dit kommer norrbottningar att vända sig säger Ögren; därför att EU-regler tillåter det.

Om någon därför väcker frågan varför Nordfinland har råd med sjukhusvård men inte Nordsverige återstår att se; eller varför Finland har råd med ett fungerande militärt försvar mot den store grannen i öster? Trots lägre skattetryck; trots skraltig ekonomisk tillväxt; trots likartade geografiska förutsättningar.

Svaren gissningsvis samma som på frågan varför finska barn lär sig räkna, läsa och skriva mycket fortare än broderfolket i väst?

Därför att skattepengar där används bättre och till rätt saker.

Utmärkt är beskedet från Ögren och andra i landstingsstyrelsen att det är finnarnas fel att sjukhusen i Kalix, följt av Kiruna och Piteå och till sist Gällivare och Sunderbyn, går i putten.

Nu behöver ingen vara rädd för repressalier längre om man ifrågasätter utvecklingen. Alla törs höja rösten. Särskilt angelägen är en diskussion kring beslutet i landstingsstyrelsen 30 januari om att all medicinsk sjukhusvård överförs till primärvårdens regi fr.o.m. 2014; även i Sunderbyn och Gällivare.

Vilket innebär att Norrbottens läns landsting rustar för den första sjukvårdsorganisationen utan sjukhus i modern tid.

Hårt blir trycket på grannarna i öster (Finland), väster (Norge) och söder (Västerbotten) när norrbottningarna förstår vad som har hänt. De som inte flyttat eller dött vill säga.

Allt är nog finnarnas fel förresten; att vi knappt lär oss räkna och skriva längre; att vi blivit försvarslösa mot ryssen; att sjukhusen försvinner ett efter ett.

Finndjävlar!

Stina Honkamaa


Svaret till riksdagsmannen Sven-Erik Bucht, skickat till men ännu inte publicerad av NSD, hittas även med Googlesökning på – Bucht Vattenfall.
Första dagarna under ursprunglig rubrik men nu istället under bloggpubliceringsdatum 8 december.
Till Stina Honkamaa, Sverigechef för Google, har därför mail skickats:

Hej!
I början av december skrevs och skickades till NSD debatt bifogat debattinlägg; en replik till riksdagsman Sven-Erik Bucht efter hans svar till Roland Boman. Texten tog bland annat avstamp från Per Lindvalls artikel i SvD och nyckelrepliken kring Vattenfalls tillkortakommanden i Holland och företagskulturen i Nuon som Vattenfall köpte 2009:
– Ett antal furstendömen där ett antal f.d. kommunala tjänstemän leker företag.
Artikeln, ännu opublicerad av NSD men publicerad på min blogg, hittas med Googlesökning – Bucht Vattenfall – bland de första träffarna. I början med ursprunglig rubrik men nu med rubriken 08/december, d.v.s. publiceringsdatum. Intrycket blir att sökträffen har manipulerats. Efter påtryckningar eller av andra orsaker?
Jag ser mycket fram mot din förklaring.
Hälsningar
Anders Mansten

LAS 39 störtar


Replik till två politiker skickad till PT:

LAS 39 Gripen störtar

Som ett litet eko från riksdebatten har Jens Sundström, Folkpartiets gruppledare i Norrbottens landstingsfullmäktige, framfört åsikten att Lagen om anställningsskydd (LAS) måste reformeras därför att den stänger ute unga från svensk arbetsmarknad. Underförstått att LAS gör det för dyrt och besvärligt för företag att göra sig av med arbetskraft i sämre tider, särskilt dem med lång anställningstid, och att man därför inte törs nyanställa.
I riksdebatten har företrädare för landets företagare istället siktat in sig på den paragraf, LAS 39§, som sätter priset för regelvidrig uppsägning med maxbeloppet 32 månadslöner. Det måste bli mycket billigare, anser företagarna, att sparka folk utan att behöva tramsa om anledningen.
Maria Stenberg, S-riksdagsledamot, anser tvärtom att LAS är bra; att en TCO-utredning visar att bara några procent av ungdomsarbetslösheten har med LAS att göra; att Sverige dessutom ligger i botten bland Europeiska länder när det gäller anställningstrygghet.
Stenberg anser att Sundström talar i nattmössan men ingen av dem talar om LAS användning i offentlig sektor.
Jens Sundström berättar inte att det var hans egen partikamrat, Lars Leijonborg, som tidigt 90-tal drev igenom beslutet att införa LAS 39§ i offentlig sektor. Maria Stenberg undviker hur ingen enda socialdemokrat sedan dess har krävt någon återställare.
LAS 39§ har, under 20 år och oavsett byte av regeringar, använts som lag överställd alla andra lagar i Sverige; anställningsskyddslagar men även grundlagar som Yttrandefrihetsgrundlagen.
Alla som under tjugo år har testat att kritisera missförhållanden, påtalat brott eller på annat sätt stött sig mot högre chefer – i offentlig sektor eller privat – har fått känna blåset från LAS 39.
Nu är läget mer instabilt än någonsin. Bara så blir kvasidebatten begriplig.
Vem får LAS 39 Gripen att störta?
Jens Sundström, Maria Stenberg, båda tillsammans? Troligen några helt andra.

Nio sjuksköterskor och en polis


Text skickad till NSD debatt och tre journalister på tidningen efter reportage som tangerar det ämne jag sedan länge sedan kallar Stasihandboken:

Nio sjuksköterskor och en polis

NSD och Kuriren har den senaste veckan var för sig berättat om landstingets hot mot nio sjuksköterskor i Sunderbyn presenterat som skriftlig varning, d.v.s. första steget mot avsked på personliga skäl som termen lyder. Den påstådda anledningen är sekretessbrott, att man utan behörighet loggat in i en patients journal. Det har inte polisanmälts.
Men det har polishuvudskyddsombudet, Jan Johansson, eftersom han tyckte att länskommunikationscentralens chef, Eva Högfeldt Petterson, mobbade sina underställda. Hon omplacerades, polisutredningen lades ned och Högfeldt Pettersson har motanmält Johansson för grovt förtal.
Här är en provkarta över metoderna våra myndigheter använder för att tysta kritik och eliminera misshagliga anställda. Helst dem som påtalar oegentligheter.
De lagar och förordningar man använt, Offentlighets- och sekretesslagen, 2009:400, samt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift mot kränkande särbehandling, AFS 1993:17, är också de vanligaste. Sekretesslagen därför att utpekade aldrig helt kan rentvå sig utan den polisutredning som alltid undviks. AFS därför att den i nitton år inte har används till annat än handbok för mobbare.
Typiska är även fackens positioner. Antingen, som i sköterskefallet, medlöpande eller, i polisfallet, drivande.
Extra intressanta är mediernas och, i förekommande fall, domstolarnas roller: Bägge passiva nedtecknare och direkt eller indirekt på det sättet försvarare av myndighetens inställning. Domstolar dessutom med stöd av Förvaltningslagen vars rättelseplikt, 26-28 §§, tvingar myndigheter att själva rätta egna fel. Den skyddar effektivt perversa tjänstemän som ljuger i domstol eftersom rätten måste lita på deras utsagor.
Vad vi sammanfattningsvis kan känna oss helt säkra på är att sju sjuksköterskor inte har brutit mot sekretess och att en polis inte har mobbat; att det i bägge fallen handlar om rädda arbetsgivare som försöker tysta och skrämmas.
Rädda t.ex. för vad undersökande journalister kan hitta.

P.S. Ordet pervers här använt i sin ursprungliga latinska betydelse: vända upp och ned, fördärva

Skitstormen


En våldsam debatt rördes upp av Bengt Ohlssons artikel i DN på temat – Måste kulturen vara vänster? Jag har försökt replikera hans slutreplik i samma tidning med det väntade resultatet att tidningens kulturchef, Björn Wiman, tackade nej med motiveringen att han var trött på debatten:

Skitstormen

En skitstorm anser Bengt Ohlsson blåser efter DN-artikeln där han reste frågan – Måste kulturen vara vänster?
Hans sammanfattning av den känsloladdade debatt som följde landar i att landets kulturelit knappast präglas av tolerans och att polariseringen är påfallande. På mitten av skalan, Jimmie Åkesson – Sven Wollter, finns bara öken.
Mest ilska och hat men även anonyma kärleksförklaringar följde. ”Sussies” berättelse exempelvis om hur artikeln stärkt hennes självkänsla och bekräftat att vänster och medmänsklighet inte nödvändigtvis är synonymt.
Ändå skyggar Ohlsson bakom omskrivningar som ”problemformuleringsprivilegium” när han behandlar stormens syften. Fast han alldeles tydligt har förstått hur mobbardrevet förs för att skrämma från Wollter- till Åkessonsidan sugna överlöpare.
Därmed missar han kanske chansen att blåsa fyr i den högintressanta diskussion som även andra samtidsfenomen vidrört – Juholtdrevet exempelvis. Om vad som händer när maktbalanser hotas. Kring mobbarnätverkens drivkrafter och metoder.
Vilken snuttefilt som hotade att ryckas undan för kulturetablissemanget om svaret på frågan blivit – Ja, kulturen kan vara höger – är uppenbart: Kontrollen över cash flow.
Vad ”Sussie” berör har också en större dimension. Den att samma krafter som mobiliserar hat mot Ohlsson är samma slags fast ekonomiskt mycket starkare på andra arenor där skattepengar fördelas. Vården, skolan och omsorgen är några exempel.
Här är jämfört med kultursfärens enkla och polariserade värdeskala mönstren dessutom mer komplicerade och svåra att genomskåda.
Men mobbarna och metoderna är av samma slag. ”Sussisarna” är många gånger fler som kurar under samma förtryck – problemformuleringsprivilegiet – riktat mot var och en av oss som påpekar att skattepengar kunde och borde användas på annat och bättre sätt. Som får oss att krympa och tystna, precis som Sussie, när de starkaste medmänniskorna slås av skitstormen.
Därför Bengt Ohlsson och alla andra: Släpp stormen fri, ut i offentligheten!

Fångarna på fortet


Text skickad till Norrbottenmedier inför domstolsförhandling 17 november:

2005 beställde Norrbottens läns landsting på begäran av Arbetsmiljöverket en utredning om kränkande särbehandling på arbetet sedan jag på läkarföreningens uppmaning anmält. I anmälan framförde jag misstanken om att arbetsgivarmobbningen skedde på beställning av landstingsledningen som svar på min kritik mot patientfarliga organisationsförändringar.
Landstinget anlitade för denna sak makarna Caj och Barbro Skoglund vilket helt bekräftade min misstanke. Rapporten bestod av 53 sidor hårt vinklat skvaller och granskades av landets främste expert på utredningsmetodik, Bo Edvardsson, som bedömde den vara utan värde utom för papperstuggen.
En kvarts miljon kostade den länets skattebetalare. Avsikten var att underlätta det avskedsförsök som följde tre månader senare och att så långt som möjligt sänka mitt värde på svensk läkararbetsmarknad. När jag fem år senare stämde makarna för grovt förtal smet Caj undan delgivning men Barbro hann inte.
Caj Skoglund har sedan dess av NLL getts huvudansvaret för Närsjukvårdsutredningen. Hittillsvarande konsultarvode är okänt. Slutrapporten har nyss presenterats. Han föreslår tre sjukhus, i Kalix, Kiruna och Piteå, omvandlade till enheter där distriktsläkare helt ansvarar för verksamheten, möjligen tillsammans med enstaka medicinläkare. Alla övriga läkarlinjer avskaffas utom anestesiläkare därför att bedömningen görs att hälften av patientvolymerna annars måste flyttas till Sunderbyn och Gällivare. Beräknad besparing 600 miljoner kr per år, dock med tillägg angående kortsiktig fördyring istället samt kontinuerligt höjd budget med 300 miljoner kr årligen till primärvården.
Sammantaget innebär förslaget att hälften av länets befolkning i framtiden skall erbjudas sjukhusvård av läkare utan formell eller reell kompetens men med direktiv om minsta möjliga vidaretransportering till annan vårdinrättning. Vid patientfara skall anestesiläkare konsulteras som i avsaknad av operations- och intensivvårdsavdelningar annars helt saknar arbetsuppgifter vid närsjukhusen.
Om Fångarna på fortet utgjort förebild framgår inte av slutrapporten men måste anses troligast. Någon annan känd förebild saknas. Om Gunde Svan kommer erbjudas arbetet som direktör för närdivisionen framgår heller inte. Runt i närsjukhusen kommer primärvårdsläkarna irra för att hitta nycklar till de riktiga sjukhusen. Då och då måste man klättra upp till anestesiläkaren (Kurt Olsson) i tornet för att få en nyckel till. Frågan är hur många som ställer upp, någon alls? Till vilket pris? För Kurt Olsson?
Många människoliv riskerar slutrapporten att kosta innan den landar i papperstuggen.

Vad menar Irshad Manji?


För första gången har jag igår försökt nå ut offentligt via Newsmill. Artikeln i sin första version har refuserats med motiveringen – Hej, artikeln passar tyvärr inte på vår sida. Nedanstående reviderade version har skickats idag:

Vad menar Irshad Manji?

– Rädsla är förklaringen till undfallenheten mot muslimsk aggression menade Irshad Manji i historiens hittills bästa Skavlan – Plus Groupthink, ett fenomen som hon tydligt har identifierat även här i Sverige.
Lustigt nog har ingen varken kommenterat, än mindre kritiserat analysen.
Begreppet lanserades 1972 av Janis Irving och beskriver varför grupper offrar verklighetsanpassade problemlösningar för att undvika inre konflikt. Groupthink är motsatsen till oberoende kritiskt tänkande. Då användes begreppet bland annat som förklaringsmodell för de politiska felbeslut i USA som ledde till Vietnamkrig och krisen i Grisbukten. Vilka exempel finns här i vårt land och i vår tid?
Här närmast exploderar bekräftelserna på Manjis hypotes. Konsekvenserna av illa verklighetsförankrade beslut fattade av starka, känslostyrda och auktoritära politiker som med stöd av medhjälpare sedan till varje pris försöker söker strypa kritik och offentlig debatt. Tydligast exponeras Groupthink när verkligheten ändå bryter igenom.
Som när Sveriges Radio följt av andra granskade politikers pensionsförmåner utan att resultatet ledde till något annat än mera politikerförakt därför att knappast någon inifrån medgav systemet vara felaktigt och i behov att göras om.
Kanske just därför mediedrevet följt av antidrevet mot Håkan Juholt startades. Sistnämnda sedan åklagare avstod förundersökning på misstanke om brott i avsaknad av klara regler fast reglerna visst var klara visade det sig, men då var det så dags. Där Göran Greider lika snabbt hoppade på drevet som sedan antidrevet mot dumma journalister. Nu åker Juholt klädd i säck och aska runt i landet och ber om ursäkt för något som inte var fel. Vi andra spanar in nästa drev mot Carl Bildt som inte heller gjort fel. Tycker han och i alla fall hans partikamrater. Den här gången har två journalister kanske indirekt drabbats vilket ytterligare höjer dramaturgin.
SNS-rapporten, där Laura Hartman med flera torpederade myten om den konkurrensutsatta välfärdens välsignelse, var däremot så till den grad fel att hon belades med munkavle av VD Anders Vredin, avgick för sin forskarheders skull, varefter Vredin sparkades.
Mediernas, särskilt kvällstidningarnas, favoritnöje är annars att publicera namn och bild på människor som i onödan dött på grund av sjukvårdens missgrepp och sedan lustfyllt citera ansvariga som allesammans rabblar – Ingen har gjort fel.
Utom sjukhusläkarnas ordförande, tillika huvudskyddsombudet Thomas Zilling i Varberg, som i kraft av sina ämbeten hårt kritiserade patientfarliga organisationsförändringar vid sjukhuset. Därför sparkades han på låtsas av sjukhusdirektören Anders Dybjer. Så kraftfull var åtgärden att han mot betalning övertygades om att sluta sin tjänst. Hälften av läkarna vid sjukhuset hotar nu att följa efter. Vilka organisationsbrister han kritiserade har aldrig utretts eller ens offentligt diskuterats.
Det är några exempel på en politisk kultur som partigemensamt skapat en samhälls- och självbild lika frånkopplad verkligheten som i nämnda amerikanska exempel.
Som för sitt skydd också byggt den repressalieapparat som regelbundet och ofta helt slumpvis skördar offer. Betydligt många fler än ovan nämnda. Den som hittills tydligast och bäst beskrevs i boken Självmordsfabriken (Norstedts Juridik, 1998) av framlidne Heinz Leyman tillsammans med Annika Gustafsson.
Boken handlar framför allt om metodernas användning inom vård och omsorg där den alldeles aktuella frågan idag är hur vi kan övertyga personalen, alltså landets kvinnor, att i framtiden sluta förtidspensionera sig och var och en arbeta betydligt längre. Helst tills 69 års ålder.
Problemet för ansvariga politiker är förstås frågan varför så många räknar dagarna till dess man har råd att sluta i självmordsfabriken. Den vill man av förklarliga skäl helst slippa ställa.
Att Irshad Manji är något viktigt på spåret är helt uppenbart. Samma slags ayatollor och samma Groupthink här som där.