Meddelarfrihet – ett hjärnspöke


Skickat till Läkartidningen:

Meddelarfrihet – ett hjärnspöke

– Det är ett steg i rätt riktning. Modiga »whistleblowers« ska inte behöva straffas för sitt mod, säger Läkarförbundets ordförande Marie Wedin.

Det apropå den lagändring (SOU 2013:79) som i framtiden bättre skall försvara anställdas yttrandefrihet inom den privata sjukvården enligt grundlagens modell för så kallad meddelarfrihet. Lagen föreslås träda i kraft 1 juli 2015. Hädanefter får ingen arbetsgivare utsätta anställda för repressalier eller annan bestraffning därför att man offentligt påtalar missförhållanden.

Utredaren liksom läkarförbundet förutsätter alltså att meddelarskyddet fungerar inom den landstingskommunala vården.

Pyttsan!

Sedan tjugo år tillbaka, då en borgerlig regering släppte LAS § 39 fri att användas mot offentliganställda, är meddelarfrihet i praktiken avskaffad i sjukvården. Alla landets arbetsgivare kan sedan dess fritt använda möjligheten att mot maximalt 32 månadslöners kostnad befria en anställd från sitt arbete. Vilket praktiskt innebär att LAS § 39 ställts över all annan lagstiftning, inklusive grundlagar, alldeles särskilt Yttrandefrihetsgrundlagens meddelarskydd.

Möjligheten utnyttjas särskilt ofta inom vård-skola-omsorg; därför att tröskeln för offentliga arbetsgivare är lägre än för privata; därför att man leker med andras (skatte)pengar men också för att man helt skyddas av andra myndigheter som polis, domstolar, JK och JO. Risken för enskild myndighetstjänsteman att ställas till svars närmar sig oändligt noll.

Litet skakigt blev det ändå 2011 när sjukhusläkarföreningens ordförande och huvudskyddsombudet vid Varbergs sjukhus, Thomas Zilling, befriades från sitt arbete mot just 32 månadslöners ersättning. Bakgrunden var läkarföreningens kritik mot patientfarlig strukturomvandling av sjukhuset.

Fallet Zilling illustrerar mer än så: Hur läkarförbundet konsekvent sviker egna blåsvisslare, t.o.m. tolvtaggare; hur informellt yrkesförbud varje gång följer; i fallet Zilling, en av landets främsta övre gastrokirurger, så att han idag tvingas arbeta i Danmark; hur metoden kanske framför allt är ägnad att tysta andra kritiker och visslare; just så tystnade den utbredda läkarkritiken i Varberg.

Ett annat pedagogiskt exempel är mitt eget:

2006 försökte Norrbottens läns landsting för tredje gången på tio år avluta min anställning, nu med den skriftliga motiveringen att jag brutit mot tystnadsplikten och ett avtal ingånget tillsammans med läkarförbundet. Ett avtalsförslag, som jag omedelbart hade förkastat, med landstingets krav på munkavle och rätt att avskeda mig om jag på något enda vis utnyttjade min yttrandefrihet. Avskedsförsöket avbröts sedan med s.k. medgiven talan och skadestånd utbetalat som 40 månader betald ledighet.  Ända sedan dagen jag, efter 40 månader, krävde återgång till arbetet har landstinget vägrat och dessutom lurat tingsrätten i Luleå fastslå ett avsked som inte finns och som aldrig har funnits. Läkarförbundet har hela tiden tjurnackat vägrat stöd och hjälp med den helt obegripliga motiveringen att ”den som fått 40 månadslöner måste begripa att han är utan arbete”

Tvisten återstår att slitas och det är läkarförbundets skyldighet att bistå.

Inte minst därför att landstingsrepressalierna helt är resultatet av samma slags organisationskritik som från Thomas Zilling och halva sjukhusläkarkåren i Varberg. Den som handlar om tjugo års besparingar särskilt riktade mot landets mindre sjukhus.

Marie Wedin efterlyser bättre skydd för visselblåsare.

Sätt igång!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s