Civikurage


OMM, Organisationen Mot Mobbning, har i PT besvarat min debattartikel som i sin tur var replik till tre LO-ordföranden.
Här är mitt svar tillbaka:

Civilkurage

I sitt svar till mig och till tre LO-ordföranden i Norrbotten skriver Mats Jonsson, ordförande för Organisation Mot Mobbning i Uppsala att stödet för att kunna lagföra övergrepp i skola och arbetsliv måste stärkas; med egen paragraf i Brottsbalken; med särskilda och nyinrättade polisenheter runt om i landet; med juridisk prövning hos Kronofogden; med anmälningsplikt för alla.
Resten, skriver Jonsson, hänger på civilkuraget.
Förslagen – tillsammans och var och en utmärkta – bör ställas mot den verklighet mobboffren mött de senaste två decennierna. Märkesåret inföll 1993 när regelverket mot mobbning – eller kränkande särbehandling som det officiellt heter – på jobbet presenterades: Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift 1993:17.
Föreskriften har sedan dess aldrig använts till annat än handbok för mobbare. Ingen har offentligt väckt frågan varför?
De med civilkurage nog för att försvara sig – jag själv till exempel – möts istället av en myndighetsapparat med uppgift att försvara mobbarna och slå livet i spillror för mobboffren. Min egen historia i kortversion:

Min närmaste chef började årsskiftet 2004-05 mobba på order av landstingsledningen i Norrbotten; orsaken var min offentliga kritik mot slakten av PÄS och övriga småsjukhus i länet; anmälan till Arbetsmiljöverket gjordes på inrådan av fack; en 53-sidig arbetsmiljörapport för 250 000 kr beskrev mig som arbetsmiljöproblemet; tjänsteman på Arbetsmiljöverket påstod i rapporten att jag, i hennes närvaro, fysiskt hotat min chef; den polisanmälan jag därför själv gjorde har fortfarande, 6 år senare, inte behandlats; avsked meddelades av landstingsdirektören på grunderna sekretess- och avtalsbrott men drogs i domstol tillbaka; i avtal beviljades jag istället 40 månader ledighet med lön; när jag efter den tiden begärde återinträde i tjänst vägrades jag detta varefter landstinget i domstol återupplivat avskedsförslaget och förmått samma domstol att fastslå ett avsked som aldrig har funnits annat än som förslaget som drogs tillbaka; mina upprepade krav till myndigheten Norrbottens läns landsting att i enlighet med Förvaltningslagens så kallade rättelseplikt (26 §) rätta misstaget besvaras med medvetslös tystnad; fortsättning följer.

Formellt är OMM-ordförandens förslag till förbättrat skydd för mobboffer utmärkta. I praktiken skulle varje formell förändring inte leda någonstans så länge informella mönster förblir intakta.
I medier kan vi i dagarna läsa om den arbetsmiljöenkät som en fjärdedel av Arbetsförmedlingens anställda besvarat. Knappt hälften av dem angav rädsla för repressalier. Generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist officiella tolkning är att tre fjärdedelar av personalen är tillfreds med sin arbetssituation. I undervegetationen döljs också hur Arbetsförmedlingen bara är ett av flera mobbarverktyg riktade mot människor med alltför stort civilkurage.
För att OMM och andra som idag efterlyser kraftfullare verktyg till skydd för mobboffer – i skola och i arbetsliv – skall komma någon vart är ett särskilt angeläget: Att landets journalister gräver betydligt djupare i skiten än vad man hittills har förmått.
För politiker med civilkurage och ryggrad starka nog att driva frågan finns bara en men nödvändig väg att gå:
Att nationellt, regionalt och lokalt driva frågan om lustration.

Anders Mansten

Lustration is the government process regulating the participation of former communists, especially informants of the communist secret police,[1] in the successor political appointee positions or incivil service positions in the period after the fall of the various European Communist states in 1989 – 1991. It also applies more broadly to the process of nations’ dealing with past human rights abuses or injustices that have occurred.[2] The term is taken from the Roman lustrum purification rituals.[3] (Wikipedia)

Fy tusan


I väntan på publicering av det första inlägget skickat till NSD med anledning av grävbloggens reportageserie har detta nya skickats:

Fy tusan
Fy tusan vad tråkigt att landstingets bristfälliga kontroll ska överskugga de projekt som faktiskt ger resultat.
Så låter den politiker som blev först att kommentera NSD: s pågående granskning av landstingets användning av skattepengar för regional utveckling. Jens Sundström (FP) kräver i ett mail till journalisterna att tjänstemän måste ta ansvar. Politiker, menar han, fastställer endast ramar och måste lita på att utförande tjänstemän gör rätt.
Den princip Sundström lutar sig mot hittar vi i Förvaltningslagen.

26 § Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.

I väntan på att fler politiker – i takt med nya avslöjanden – tvingas in i debatten kan konstateras hur principen Axel Oxenstierna ursprungligen konstruerade:

Ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete.

Att den inte fungerar särskilt bra knappt fyrahundra år senare.

Sundström försöker alltså smita undan bakom ryggen på Axel Oxenstierna. Han gnäller istället för att i landstingsfullmäktige kräva beslut om att rätta fel.

När Oxenstierna förhandlade om Westfaliska freden skrev han hem:

An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur?

Vet du, min son, med hur lite förstånd världen styrs? Fy tusan Jens, du kan väl bättre än så här.

Anders Mansten, f.d. FP-politiker

Vägda blöjor


En anonym debattartikel i NSD samma dag som tidningen sjösätter ännu en undersökande journalistisk manöver riktad mot landstinget i Norrbotten föranleder nedanstående bidrag till den debattsida som under flera år ursinnigt har refuserat allt jag skickat:

Vägda blöjor

Jag har vägt blöjor halva mitt yrkesliv.

Så sammanfattar en anonym undersköterska i Boden den mest träffsäkra kritiken mot ödesdebatten som förs i Norrbotten; och i resten av Sverige. Där statsminister Fredrik Reinfeldt (M) et consortes menar att pris är lägre och kvalitet högre hos privata vårdleverantörer; där Stefan Löfven (S) med kamrater i sin tur menar att alldeles för mycket skattepengar försvinner i fickorna på riskkapitalister.
Debatten är därför helt snedvriden. Istället för att lägga fokus på vinst eller inte och det av enbart principiella skäl så borde alla partier sätta ned sig och diskutera vårdens framtid så att vi på golvet kan utföra vårt arbete och känna oss stolta.
I en annan del av tidningen läggs en till pusselbit: Grävbloggen som beskriver hur landstinget i Norrbotten betalat en halv miljon kronor för utbildning av nordryska fotbollspelare och ytterligare etthundratjugo miljoner de senaste fem åren på liknande projekt.
Det är ingen tillfällighet att undersköterskan vill vara anonym och att av grävbloggen intervjuade slingrar sig som maskar.
Under trettio år har vårdanställda i kommuner och landsting sett villkoren för god vård och omsorg krympa till förmån för andra prioriteringar från ansvariga politiker och tjänstemän. Nordrysk fotbollsutbildning bara en bland många.
Den diskussion som Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Karl Petersén, Kent Ögren och många andra därför fruktar är precis den som en anonym undersköterska i Boden tillsammans med grävbloggen väcker:
Varför vägs blöjor lika frenetiskt inom offentlig vård som privat och varför försvinner så mycket skattepengar ned i fel fickor?
För att vi tillåter det. Än så länge.

Skuggsidan


Sedan PT oväntat publicerat artikeln – Nolltolerans – om bakrunden till trehundra årliga självmord svarade Aftonbladets debattredaktör, Anna-Maria Carnhede, att hon ville publicera en 900 tecken lång version, helst redigerad av henne. Jag svarade att det gick bra. Sedan dess inget livstecken från Aftonbladet som fått denna text 900 tecken lång (utan blanksteg). Fortfarande inget svar:

Skuggsidan

Aftonbladet har skrivit om självmord efter vuxenmobbning. Kränkande särbehandling på arbetsplats kallas det.
Aldrig har någon blivit hjälpt av Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift (AFS 1993:17). Istället bekräftar en statlig utredning vad Heintz Leyman 1998 skrev i boken Självmordsfabriken. Trehundra dör varje år trots skyddsföreskrifterna.
Om Arbetsmiljöverket startat utredning används den som vapen enligt modellen: Verket måste hjälpa den som mobbas på arbetet. Den som anmäler sparkas. Verket får inte hjälpa den utan arbete. Så dör många. Av förtvivlan och egen hand.

På Västerbron i Stockholm – Sveriges populäraste självmordsplats – har skyddsräcken monterats mot öster och morgonsolen. Istället hoppar mobboffren från skuggsidan.
Det är bildligt och bokstavligt landets största skamfläck.

Dit måste ljuset riktas så att skyddsräcken byggs på skuggsidan.

Cliffhanger


Också denna text skickad till PT (bara) efter nytt journalistiskt genombrott med uttalande från landstingsrådet Kent Ögren(S). Kopia skickad till folkpartister i Norrbotten med uppmaningen till dem att byta spår:

Cliffhanger

Budgetstupet – the fiscal cliff – är den i väster omvalde presidentens största utmaning. Tolvhundramiljarder dollar per år som måste sparas eller med höjda skatter betalas.
I vårt land brottas landstingen med samma slags problem, om än med lägre belopp. De svårbegripliga försöken att reda ut varför handlar om i åratal eftersatta investeringar. Konstigt nog inte i sjukvården utan mest helt andra i den diversehandel som landstingen blivit. Nya bussar nämns särskilt.
Den efter valet 2010 i Västra Götaland avsatte regionrådet Jonas Andersson (FP) har (i Dagens Medicin) kritiserat utvecklingen. Det är orimligt anser han att sjukvårdsbudgeten år efter år halkar efter samtidigt som övriga kostnader – för kommunikationer exempelvis – skenar. Med faktor 1:10 dessutom.
Om Andersson pekar ut riktningen för fortsatt debatt återstår att se. Än anas mest smacken från slickade politikerfingrar.
I Norrbotten, ett av landstingen som hänger längst ut över stupet, ses redan en tydlig förändring. 1: e landstingsrådet, Kent Ögren (S), har den senaste tiden, tvärtemot sin natur och tidigare beteende, gjort pudel efter pudel. Först efter SSU-bidragsfifflet men också efter en rapport om undvikbara dödsfall i sjukvården. SSU-pudeln tvingades fram av medier, med PT i spetsen, den andra till synes helt utan yttre påverkan.
– Det är som jag sagt, vi kommer att borra djupare, lyder Ögrens pudel ordagrant.
Att Ögren borrar i stupet han och andra hänger från är min tolkning. I hopp om fäste.
Men också att publiken snart får mer att bita i. I nästa avsnitt av Cliffhanger; med Kent Sylvester Ogren i huvudrollen och allt ovilligare stuntmän och kvinnor.
Hoppa Kent.

Rätt sjukhus


Piteå-Tidningen har berättat om patienten från Arvidsjaur som efter en trafikolycka i juli detta år flögs till Sunderby sjukhus men som – enligt landstinget – borde ha flugits till regionsjukhuset i Umeå istället. Till PT har därför denna text skickats:

Rätt sjukhus

Till fel sjukhus, anser Norrbottens läns landsting, skickades en trafikskadad patient från Arvidsjaur med helikopter i juli månad. Till Sunderbyn istället för Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Händelsen har anmälts enligt Lex Maria.
Varför länets största och mest kompletta akutsjukhus blev fel adress för patienten framgår inte riktigt av tidningsreportagen. Ännu sämre på vilket sätt och varför landstinget, enligt tidningsnotiserna, i fortsättningen tänker ändra arbetsordningar för flyg och annan vård utanför sjukhus.
Samma mönster framträder dessutom som när landstingsrådet Kent Ögren (S) överlåter åt polisen att utkräva SSU: s ansvar efter bidragsskandalen och Socialstyrelsen här mot helikopterbolaget. Som vanligt hoppas han, övriga politiker och tjänstemän med resultatet – nada niente.
Just därför borde utredas när och varför det någonsin kan klandras att en helikopterdoktor, eller någon annan, styr resan mot landstingets högst specialiserade sjukhus i Södra Sunderbyn. Vad kan norrbottningar lita på då?
Svaret blir förr eller senare – inte landstinget (knappast polisen eller Socialstyrelsen heller).
Därför att landstingen – inte bara NLL – under decennier har bränt sjukhusvården i bägge ändar. Dels genom att lura människor tro att sjukhusvård kan skötas lika bra – men billigare – på närsjukhus. Dels med den lika grova lögnen att ett landsting, de flesta av dem cirka en kvarts miljon människor stora, räcker för ett högspecialiserat sjukhus.
Just därför sitter nerverna på utsidan idag. Inte för att enstaka patienter transporteras till läns- istället för regionsjukhuset och därför dör eller invalidiseras i onödan. Men för att väldigt många fler söker – eller transporteras – till hus med sjukhusskyltar ovanför ingången men insidorna mer och mer strippade på innehåll.