Vad menar Irshad Manji?


För första gången har jag igår försökt nå ut offentligt via Newsmill. Artikeln i sin första version har refuserats med motiveringen – Hej, artikeln passar tyvärr inte på vår sida. Nedanstående reviderade version har skickats idag:

Vad menar Irshad Manji?

– Rädsla är förklaringen till undfallenheten mot muslimsk aggression menade Irshad Manji i historiens hittills bästa Skavlan – Plus Groupthink, ett fenomen som hon tydligt har identifierat även här i Sverige.
Lustigt nog har ingen varken kommenterat, än mindre kritiserat analysen.
Begreppet lanserades 1972 av Janis Irving och beskriver varför grupper offrar verklighetsanpassade problemlösningar för att undvika inre konflikt. Groupthink är motsatsen till oberoende kritiskt tänkande. Då användes begreppet bland annat som förklaringsmodell för de politiska felbeslut i USA som ledde till Vietnamkrig och krisen i Grisbukten. Vilka exempel finns här i vårt land och i vår tid?
Här närmast exploderar bekräftelserna på Manjis hypotes. Konsekvenserna av illa verklighetsförankrade beslut fattade av starka, känslostyrda och auktoritära politiker som med stöd av medhjälpare sedan till varje pris försöker söker strypa kritik och offentlig debatt. Tydligast exponeras Groupthink när verkligheten ändå bryter igenom.
Som när Sveriges Radio följt av andra granskade politikers pensionsförmåner utan att resultatet ledde till något annat än mera politikerförakt därför att knappast någon inifrån medgav systemet vara felaktigt och i behov att göras om.
Kanske just därför mediedrevet följt av antidrevet mot Håkan Juholt startades. Sistnämnda sedan åklagare avstod förundersökning på misstanke om brott i avsaknad av klara regler fast reglerna visst var klara visade det sig, men då var det så dags. Där Göran Greider lika snabbt hoppade på drevet som sedan antidrevet mot dumma journalister. Nu åker Juholt klädd i säck och aska runt i landet och ber om ursäkt för något som inte var fel. Vi andra spanar in nästa drev mot Carl Bildt som inte heller gjort fel. Tycker han och i alla fall hans partikamrater. Den här gången har två journalister kanske indirekt drabbats vilket ytterligare höjer dramaturgin.
SNS-rapporten, där Laura Hartman med flera torpederade myten om den konkurrensutsatta välfärdens välsignelse, var däremot så till den grad fel att hon belades med munkavle av VD Anders Vredin, avgick för sin forskarheders skull, varefter Vredin sparkades.
Mediernas, särskilt kvällstidningarnas, favoritnöje är annars att publicera namn och bild på människor som i onödan dött på grund av sjukvårdens missgrepp och sedan lustfyllt citera ansvariga som allesammans rabblar – Ingen har gjort fel.
Utom sjukhusläkarnas ordförande, tillika huvudskyddsombudet Thomas Zilling i Varberg, som i kraft av sina ämbeten hårt kritiserade patientfarliga organisationsförändringar vid sjukhuset. Därför sparkades han på låtsas av sjukhusdirektören Anders Dybjer. Så kraftfull var åtgärden att han mot betalning övertygades om att sluta sin tjänst. Hälften av läkarna vid sjukhuset hotar nu att följa efter. Vilka organisationsbrister han kritiserade har aldrig utretts eller ens offentligt diskuterats.
Det är några exempel på en politisk kultur som partigemensamt skapat en samhälls- och självbild lika frånkopplad verkligheten som i nämnda amerikanska exempel.
Som för sitt skydd också byggt den repressalieapparat som regelbundet och ofta helt slumpvis skördar offer. Betydligt många fler än ovan nämnda. Den som hittills tydligast och bäst beskrevs i boken Självmordsfabriken (Norstedts Juridik, 1998) av framlidne Heinz Leyman tillsammans med Annika Gustafsson.
Boken handlar framför allt om metodernas användning inom vård och omsorg där den alldeles aktuella frågan idag är hur vi kan övertyga personalen, alltså landets kvinnor, att i framtiden sluta förtidspensionera sig och var och en arbeta betydligt längre. Helst tills 69 års ålder.
Problemet för ansvariga politiker är förstås frågan varför så många räknar dagarna till dess man har råd att sluta i självmordsfabriken. Den vill man av förklarliga skäl helst slippa ställa.
Att Irshad Manji är något viktigt på spåret är helt uppenbart. Samma slags ayatollor och samma Groupthink här som där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s