Palliativ straffrätt


Aftonbladet har idag publicerat inlägget Sven Dufva-modellen i förkortad version. Bara i papperstidningen visserligen.
Nedanstående text med replik till Madeleine Leijonhufvud i DN-debatt har idag skickats. Återstår att se om även DN-debattbarriären kommer brytas?

Palliativ Straffrätt

Sedan Rune Dahlqvist, professor emeritus i farmakologi, modifierat sin tidigare bedömning efter den farmakologiska analys som visade att det avlidna barnet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus fått en hög vuxendos av sömnmedlet Tiopental strax före döden, har han inför rättegångsstart ändrat uppfattning. Injektionen kan ha getts efter döden.
Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, introducerar i sin tur en helt annan väg (DN-debatt 12/9) för att stärka försvarets chanser att undvika fällande dom för den dråpanklagade läkaren:
– Med den inställning redan klarlagd i svensk straffrätt spelar det ingen roll om man kan bevisa att läkaren har injicerat narkosläkemedel i alltför hög dos. Inte ens om barnets dödskamp skulle bli kortare genom den.
Det vällovliga syftet bakom bägge professorernas utspel är uppenbart: Att rädda en enskild läkare från att ställas till svars och kanske dömas för en händelse som uppenbart rymmer betydligt fler dimensioner än en enstaka sömnspruta till ett räddningslöst dödsdömt barn.
Vilka?
Först måste påpekas hur Leijonhufvud med hjälp av sin straffrättsliga auktoritet äventyrar förtroendet för ”vården i livets slutskede” i Sverige. Särskilt på intensivvårdsavdelningar. Palliativ sedering som termen lyder, alltså att med smärtlindrande eller sömngivande läkemedel minska lidandet inför döden, innefattar inte läkemedelsinjektion med ögonblickligt andnings- och cirkulationsstillestånd till följd. Även om Leijonhufvud anser sig finna stöd inom straffrätten saknas det stödet helt i etisk praxis, i svenska och övriga länders sjukvårdsförfattningar eller i andra riktlinjer.
”Dödssprutor” har aldrig getts och kan aldrig ges stöd av någon enda auktoritet utan att förtroendet för hela sjukvården äventyras.
Bägge professorernas vägval är i det avseendet lika farliga.
Andra bör därför styra diskussionen rätt.
Förslagsvis genom att fortsätta längs spåret som Åke Andrén-Sandberg startade i läkartidningen för en tid sedan med frågan: Vad händer inom oss som av organisationsskäl ständigt måste leta den näst eller tredje bästa vårdlösningen för våra patienter?
Med andra ord: Vilka blev konsekvenserna av att vi reducerade antalet vårdplatser, även på våra intensivvårdsavdelningar, mer än något annat utvecklat land i världen?
Hur tvingas vi därför tumma på vårdmetoder, regler och på våra samveten?
Det är modigt av Madeleine Leijonhufvud att med hjälp av sin auktoritet försöka rädda en medmänniska som riskerar att dömas och straffas därför att hon av allt att döma agerat organisationslojalt och ”rättat mun efter matsäck”. Palliativ användning av straffrätten kunde det kallas.
Ännu bättre vore att ledande sjukvårdsansvariga i landet visade ryggrad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s