Bollnäsfallet

Text skickad till Gävleborgsmedier i samband med muntlig förberedande förhandling i Gävle tingsrätt. Mer om den händelsen senare. Texten skriven för att påminna om den organisationskritik landstinget i Gävleborg trodde jag skulle börja framföra den dag jag blev tillsvidareanställd, vilket jag också är även om landstinget och läkarförbundet än så länge sätter sig på tvären.
Alltså kan jag lika gärna börja:

Bollnäsfallet

Gävleborgsmedier har nyligen redovisat hur en Bollnäspatient skickades till länssjukhuset i Gävle för den behandling av livshotande kranskärlssjukdom som idag är vanligast – ballongsprängning.
Behandlingen försvårades av en känd men dessbättre ovanlig komplikation – ett kranskärl gick sönder. Efter reparation av hålet från insidan, enligt medierna lyckosam, skickades patienten hem till Bollnäs sjukhus där döden inom några dygn och enligt anhöriga efter stort lidande följde.
Försök till analys har uteblivit, ansvariga har inte ens behövt använda den vanliga metoden – att hänvisa till sekretess.
Ändå går det faktiskt att utan journalhandlingar eller rimlig öppenhet från vårdens sida att tolka och förstå det inträffade, enklast med hjälp av några frågor:
Varför skickades efter misslyckad behandling patienten inte till sjukhus där livräddande behandling var möjlig – thoraxkirurgkliniken i Uppsala – utan till det sjukhus där all akut opererande verksamhet har lagts ned?
Varför lämnades anhöriga kvar med känslan att livet, nyss så värdefullt, efter misslyckad behandling blev så fullkomligt värdelöst att hoppfull resa tio mil söderut istället omvandlades till lika lång hopplös resa och oundviklig död norrut?
Därför att detta är en av konsekvenserna efter den fortfarande illa uppmärksammade organisationsmodell en rad landsting i olika omfattning och under snart tjugo år har genomfört. Den som jag i en debattartikel publicerad i Sydsvenskan nyligen döpte till – cykelverkstadsmodellen.
Den som på grund av politikers, tjänstemäns och chefsläkares uppumpade självbild tvingar landstingens ”finsjukhus” att sopa igen spåren efter sådant man saknat kunskap eller resurser tillräckligt för att rätt hantera.
Den som regelbundet lämnar anhöriga kvar, framför allt till patienter från landstingens ytterområden, med känslan av människolivs olika värde.
Den modell som snarast bör överges och ersättas av någonting betydligt bättre.