A Zilling, please


Samtidigt som Sydsvenskan idag publicerat artikeln om drivkrafterna bakom Region Skåne och andras ansträngningar för att bilda eller utvidga sina regioner, illustrerad med stor bild på nakendansös, återfinns en mycket intressant debattartikel i Dagens Samhälle skriven av samtliga ordföranden för Sveriges läkarförbunds lokalföreningar.

Här är min replik skickad till tidningen:

A Zilling, please

Läkarförbundets lokalföreningars samtliga ordföranden, med styrelseordförande Marie Wedin sist i kön, kritiserar Region Hallands fasoner när man ”skjutit budbäraren”, sjukhusläkarordföranden och skyddsombudet vid Varbergs sjukhus, Thomas Zilling. 32 månadslöner, utan annan motprestation än att stanna hemma från arbetet, blev hans kompensation för skottet.
Arbetsgivarens varsel om avsked av ett skyddsombud utan att först söka lösning i samförstånd framstår som obegriplig för oss. Fortsatt utveckling i denna riktning riskerar att leda till fler öppna konflikter mellan arbetsgivare och fackförbund.
För andra läkare och sjukvårdsanställda är åtgärden tvärtom helt begriplig. Den användes för att slå ned ett växande motstånd mot utarmningen av Varbergs sjukhus i besparingssyfte. Samma som pågår med mycket olika intensitet men liknande mönster i hela landet. Att skjuta en budbärare av Zillings kaliber sänder det mycket tydliga budskapet att ingen enda sjukvårdsanställd säkert kommer skonas den dag hon eller han påtalar eller offentligt kritiserar konsekvenserna av pågående omorganisationer. Särskilt inte om kritiken, som i Zillings fall, handlar om patientsäkerhet.
Så länge läkarförbundet ”inte begriper” syfte och mål kan landstings- och regionledningar fortsätta sova tryggt om natten. Tryggt fortsätta arbetet med att styra landstingsresurser från sjukvård till annan prioriterad verksamhet. Att förstärka sina varumärken etcetera.
För läkare och övriga sjukvårdanställda, otillfredsställda med rådande situation och det skydd läkar- och andra fackförbund erbjuder medlemmar som vill följa landets lagar; som önskar motsätta sig patientfarliga organisationsförändringar; som pressas av sina samveten och diskussioner bland arbetskamrater i fikarummen, återstår en underbar möjlighet.
Alla fyllda sextio eller kanske helst sextiotvå kan från och med idag helt utan ångest och mardrömmar fritt tala ur sitt eget men gärna även som ombud för yngre arbetskamraters hjärtan.
Reaktionen från arbetsgivare och fack besvaras sedan milt:
– A Zilling, please.

Anders Mansten, anestesiläkare med erfarenhet från tre olika Zillingäventyr, Kalix

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s